Ett år sedan
jag kommer ihåg det som om det vore igår. det var i maj, vi var hemma hos dig och du hade din vita klänning på dig. du och saga skulle åka på kryssning i slutet av juni, det hade ni bestämt. och jag skulle vara borta hela sommaren. Du hade planerat din sommar, så att du hela tiden skulle ha något att göra, något annat att tänka på..
Allt gick så snabbt. Jag åkte iväg, saga träffade thomas, du och erik gick skilda vägar. du blev ensam kvar. Hur skulle jag kunna veta? kanske borde jag ha förstått? men aldrig trodde jag, aldrig. nej, aldrig.
vi kanske borde sluta tro på vad vi vill tro och istället föreställa oss det värsta, det otänkbara, inte ha så höga förhoppningar. då blir vi i alla fall inte besvikna på verkligheten. Det ska jag börja med!
Jag önskar jag kunde mena det när jag säger att det var en jättefin, solig och vindstilla dag i juni, för det var just så det var. Jag satt i bilen, hade precis varit och badat i sommen. då ringer pappa. han hade den där allvarliga rösten och han lät ledsen. jag blev orolig och orörlig, för det var inte likt honom. jag satt där, hade stannat upp i ett vettskrämt ansiktsuttryck, och bara väntade, nästan längtade efter, vad han skulle säga. inte för att jag trodde att det var något jag ville höra, utan för att slippa vänta mer, få det överstökat. jag visste att det inte var något bra han hade att berätta.
jag har glömt bort hur han sa det, eller förträngt kanske det heter? jag har glömt bort vad exakt han sa. men innebörden, den är fortfarande densamma, det otänkbara, det oförlåtliga, det oansvariga.
Först var jag vilsen, förstod inte vad som hade hänt. sen var jag ledsen när jag insåg vad som hade hänt. sen blev jag arg för det du hade gjort. sen kände jag medlidande med henne för det hon inte klarade av.
Du finns alltid i mina tankar sofia, men en dag som denna, ett år senare, blir det extra mycket känslor som flödar genom mig och många andra. Du var min vän, det var du, och det vet du. vi har känt varandra länge, även fast vi inte stod varandra speciellt nära de första 15 åren. men människor förändras, och förändras. vi hittade varandra och det är jag glad över. och jag är glad över att jag fick lära känna dig så bra som jag faktiskt fick på slutet. Att älska är att våga, och det har jag lärt mig av dig.
Jag vågar faktiskt säga att du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta, för du är min förebild (tro det eller ej). du gjorde inte alltid rätt eller aldrig fel, men du hade något unikt. Faktiskt så gjorde du ganska ofta fel, men lärde dig alltid något av dina misstag. man måste våga misslyckas för att lyckas, och det gjorde du. Sen så måste man även våga lyckas för att misslyckas, och det gjorde du också. om man vill se det som en misslyckande är upp till var och en, men det går såklart att se ur båda vinklarna. misslyckad - för att du var svag, inte orkade mer och sårade oss. lyckad - för att du var stark nog att ta beslutet att lämna oss, du insåg att du var för bra för denna värld och hörde hemma någon annan stanns.
Så, för er som inte kände sofia så kan jag omöjligt förklara hur hon var. det är sant. men jag lovar, jag kommer aldrig träffa någon som hon igen. men så är det väl med alla människor, alla är unika, ingen är den andra helt lik. men sofia var annorlunda. jag kan faktiskt inte beskriva henne med ord. det kanske låter som jag överdriver, men det gör jag inte, inte ett dugg.
jag vill bara säga att jag saknar dig. att jag tänker på dig ofta, nästan varje dag. Och även fast jag saknar dig, så vet jag att det som skedde, var meningen. förutbestämt på något vis. Jag tror att allt som sker har en mening, det tror jag fortfarande, även fast det kan vara svårt att se det efter något sånt här. men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag. Du hörde inte hemma här, hur gärna vi än ville att det skulle vara så. men det var ändå en mening med att du föddes hit, att du hamnade fel, annars skulle du ju aldrig ha behövt lämna oss. tack för allt vi har lärt oss av varandra. kunskap är makt sofia, och det vet du.
Jag tror att meningen med livet, inte är samma för alla. det finns en särsklid mening med varje individs liv. och jag tror att meningen med ditt liv var att få oss, dina nära och kära, att växa som personer. du föddes för våran skull. jag vet, det låter konstigt, men tänk på det så verkar det inte lika konstigt. Alla "stora personer", kändisar t ex. Väldigt många av dem skulle aldrig ha varit där de är idag om det inte vore för det. en händelse förändrade deras liv drastiskt, fick dem att undra och ifrågasätta saker och ting. något som fick dem att tänka om, annorlunda. en drivkraft.
Du är och kommer alltid att vara min drivkraft sofia. när något känns svårt ska jag känna mod genom dig och när något känns bra ska jag känna stolthet, men aldrig högmod.
Du finns i mig, jag älskar dig.
Allt gick så snabbt. Jag åkte iväg, saga träffade thomas, du och erik gick skilda vägar. du blev ensam kvar. Hur skulle jag kunna veta? kanske borde jag ha förstått? men aldrig trodde jag, aldrig. nej, aldrig.
vi kanske borde sluta tro på vad vi vill tro och istället föreställa oss det värsta, det otänkbara, inte ha så höga förhoppningar. då blir vi i alla fall inte besvikna på verkligheten. Det ska jag börja med!
Jag önskar jag kunde mena det när jag säger att det var en jättefin, solig och vindstilla dag i juni, för det var just så det var. Jag satt i bilen, hade precis varit och badat i sommen. då ringer pappa. han hade den där allvarliga rösten och han lät ledsen. jag blev orolig och orörlig, för det var inte likt honom. jag satt där, hade stannat upp i ett vettskrämt ansiktsuttryck, och bara väntade, nästan längtade efter, vad han skulle säga. inte för att jag trodde att det var något jag ville höra, utan för att slippa vänta mer, få det överstökat. jag visste att det inte var något bra han hade att berätta.
jag har glömt bort hur han sa det, eller förträngt kanske det heter? jag har glömt bort vad exakt han sa. men innebörden, den är fortfarande densamma, det otänkbara, det oförlåtliga, det oansvariga.
Först var jag vilsen, förstod inte vad som hade hänt. sen var jag ledsen när jag insåg vad som hade hänt. sen blev jag arg för det du hade gjort. sen kände jag medlidande med henne för det hon inte klarade av.
Du finns alltid i mina tankar sofia, men en dag som denna, ett år senare, blir det extra mycket känslor som flödar genom mig och många andra. Du var min vän, det var du, och det vet du. vi har känt varandra länge, även fast vi inte stod varandra speciellt nära de första 15 åren. men människor förändras, och förändras. vi hittade varandra och det är jag glad över. och jag är glad över att jag fick lära känna dig så bra som jag faktiskt fick på slutet. Att älska är att våga, och det har jag lärt mig av dig.
Jag vågar faktiskt säga att du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta, för du är min förebild (tro det eller ej). du gjorde inte alltid rätt eller aldrig fel, men du hade något unikt. Faktiskt så gjorde du ganska ofta fel, men lärde dig alltid något av dina misstag. man måste våga misslyckas för att lyckas, och det gjorde du. Sen så måste man även våga lyckas för att misslyckas, och det gjorde du också. om man vill se det som en misslyckande är upp till var och en, men det går såklart att se ur båda vinklarna. misslyckad - för att du var svag, inte orkade mer och sårade oss. lyckad - för att du var stark nog att ta beslutet att lämna oss, du insåg att du var för bra för denna värld och hörde hemma någon annan stanns.
Så, för er som inte kände sofia så kan jag omöjligt förklara hur hon var. det är sant. men jag lovar, jag kommer aldrig träffa någon som hon igen. men så är det väl med alla människor, alla är unika, ingen är den andra helt lik. men sofia var annorlunda. jag kan faktiskt inte beskriva henne med ord. det kanske låter som jag överdriver, men det gör jag inte, inte ett dugg.
jag vill bara säga att jag saknar dig. att jag tänker på dig ofta, nästan varje dag. Och även fast jag saknar dig, så vet jag att det som skedde, var meningen. förutbestämt på något vis. Jag tror att allt som sker har en mening, det tror jag fortfarande, även fast det kan vara svårt att se det efter något sånt här. men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag. Du hörde inte hemma här, hur gärna vi än ville att det skulle vara så. men det var ändå en mening med att du föddes hit, att du hamnade fel, annars skulle du ju aldrig ha behövt lämna oss. tack för allt vi har lärt oss av varandra. kunskap är makt sofia, och det vet du.
Jag tror att meningen med livet, inte är samma för alla. det finns en särsklid mening med varje individs liv. och jag tror att meningen med ditt liv var att få oss, dina nära och kära, att växa som personer. du föddes för våran skull. jag vet, det låter konstigt, men tänk på det så verkar det inte lika konstigt. Alla "stora personer", kändisar t ex. Väldigt många av dem skulle aldrig ha varit där de är idag om det inte vore för det. en händelse förändrade deras liv drastiskt, fick dem att undra och ifrågasätta saker och ting. något som fick dem att tänka om, annorlunda. en drivkraft.
Du är och kommer alltid att vara min drivkraft sofia. när något känns svårt ska jag känna mod genom dig och när något känns bra ska jag känna stolthet, men aldrig högmod.
Du finns i mig, jag älskar dig.